This is an old revision of the document!
Censur är ansvarets motsats
De fyra grundlagarna
Sverige har fyra grundlagar, de kan inte ändras efter opinionssvängningar – det krävs beslut av två på varandra följande riksdagar med allmänna val emellan. Skrivningen måste vara den samma vid båda omröstningarna. En grundlagsfråga kan också (sedan 1980) göras till föremål för en folkomröstning, som i så fall är bindande. Detta har ännu inte hänt.
Andra lagar får inte strida mot grundlagen, det vill bland annat säga att en “vanlig” lag får inte användas för att begränsa min frihet under exempelvis tryckfrihetsförordningen. Grundlagarna är:
- Regeringsformen (RF), som talar om hur landet ska styras både i krig och fred. Här lagstadgas den parlamentariska demokratin och maktfördelningsprincipen (lagstiftande, utövande och dömande makt) och kontrollordningar. Den nuvarande lagen är från 1975.
- Successionsordningen (SO), talar om vilken familj som ärver kungamakten och i vilken ordning. Just nu är det så att bara ättlingar till Karl XVI Gustaf kan bli kung eller drottning.
- Tryckfrihetsförordningen (TF), som kom 1766 (och därför firar 250 år i år) garanterade när den komma alla rätten att fritt uttrycka sig i skrift utan förhandscensur. Det enda som var förbjudet var att avvika från den sanna kyrkan, mot grundlagarnas innehåll eller att smäda eller kränka kung, råd, riksdagen, ämbetsmän eller andra medborgare. I övrigt var det fritt fram. Redan här hade tryckfriheten status av grundlag, det vill säga att den fick inte utan vidare ändras – vilket Gustav III struntade fullständigt i 1774 och ändrade allt ihop så att inget fick göras som kungen inte gillade. Därefter ett långt hopp till 1949 där den Tryckfrihetsförordning vi har idag trädde i kraft, bland annat som en reaktion på den godtyckliga censur som bedrivits under andra världskriget.
- Yttrandefrihetsgrundlagen tillkom 1991 och syftar till att skydda det som inte skyddas av tryckfrihetsförordningen.
Både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetslagen beskrivs dessutom till sitt syfta i regeringsformens 2 kapitel, (som bland annat beskrivs här).
Det är viktigt att komma ihåg att dessa lagar reglerar förhållandet mellan medborgaren och staten, inte mellan medborgarna. Om du angriper mig för något jag sagt eller skrivit är det ett angrepp på mig, inte på min yttrandefrihet. Använder du våld eller andra kränkningar är det antingen en sak mellan oss, eller om det är tillräckligt grovt, ett fall för polisutredning och åtal. Men det är inte ett angrepp på yttrandefriheten. Bara de som sitter i den lagstiftande församlingen, och i viss mån den dömande makten, kan angripa den och då angrips den för alla samhällsmedborgare.
Ansvar eller censur
För att släppa det tryckta ordet fritt krävde, och kräver, lagen en ansvarig person, en ansvarig utgivare. Det är sist och slutligen denne person har yttrandefriheten/tryckfriheten. Enkelt: Du kan inte skriva något i min tidning som jag inte är beredd att ta ansvaret för. Gå till en tidning/kanal som tycker som du.
Det var lättare förr, när det fanns en verklig partipress, tidningar som hade en tydlig agenda. Kanske är det de som är på väg tillbaka i det nya medierna?
Enkelt sammanfattat: Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kräver, som motprestation för att avskaffa förhandscensur, någon som kan straffas i efterhand. Det är därför vi har ansvariga utgivare, i böcker tryckort och tryckår, för tryckta alster pliktexemplar till vissa bibliotek.
Om författaren gömde sig och ingen ansvarig fanns kunde tryckaren haffas som ansvarig.
Den moderna tekniken gör sin entré, public service
I och med rundradion, senare TV och allt flera kanaler ändrades förutsättningarna. Det tryckta ordet kompletterades, frågan om ansvar blev annorlunda.
Fram till yttrandefrihetsgrundlagen svävade etermedia i ett moln av “självreglering”, eller “självcensur”. (Den enda censur som existerar i Sverige sedan kriget är filmcensuren.) Svensk radio och TV har aldrig varit statsägt (även om många verkar tro det). Däremot har man ett uppdrag från staten att tillhandahålla bildning, kultur och nöje. Staten tillsätter också styrelseordförande i koncernens bolag. Men, formellt är svensk public service oberoende av staten – även om det är staten som håller i penningpåsen.
Public service-mediernas speciella position skapade så småningom det som kallades “proffesionaliseringsideologin”, som bland annat innebär att allt ska vara sant och att alla sidor ska komma tilltals. Ett objektivitetskrav, helt enkelt. Man kan tycka vad man vill om objektivitetens möjligheter, speciellt när det gäller urvalet av vilka nyheter som ska presenteras och av vem, men strävan finns där.
Sant och intressant
Med den riktiga partipressens död och monopolliknande ställningar för de flesta stora tidningshusen i landet spred sig proffessionaliseringsidén även till denna del av nyhetsflödet.
Det kan jag tycka är synd. Det vore enligt min mening bättre om tidningar och andra media var tydliga partiorgan, så kna jag välja vilken färg på tråden jag vill följa – eller välja flera. Istället får jag nu samma nyhet från samma utsnitt av världen presenterad i alla kanaler. Situationen blev lite bättre med kabeltillgång till andra nyhetskällor och internettillgång till andra media – men de är samtidigt svåra att förhålla sig till, jag vet inte alltid vems ärenden de går. Jag kan ju bara bedöma budskapet om jag vet vem som är avsändare, och vad denna har för syften.
En slogan som trummades in på 80-talet, och som kanske fortfarande gäller, var “sant och intressant”. Den ligger nog bakom en del av det som många försöker hävda är mörkläggning.
Det kan vara sant, men är det intressant, dvs. har det ett allmänt intresse som gör att det ska uppta platsen för annat som är intressant. Är svaret nej, publiceras inget.
Det kan vara sant att någontign hänt i förorten. Det kan vara sant att de inblandade var svenskar, invandrare eller flyktingar. Men är det intressant? Inte nödvändigtvis. Det behöver inte ha med saken att göra alls, om det inte kan visas att man gjort det man gjort därför att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Vilket oftast inte är fallet. Då har det inte med förståelsen av det inträffade att göra och kan lämnas därhän.
Det riktigt snurriga inträffar när något “intressant” publiceras (för att det t.ex. är udda eller synes bekräfta en fördom), men inte är sant. Det förekommer tyvärr, och framför i så kallade nya media där jag som mottagare förväntas tro på en “nyhet” därför att den passar avsändarens världsbild.
Så kallade nya media har gett oss ett nytt problem – det är svårt för staten (och enskilda) att utkräva ansvar. Man måste förutsätta (det gör i alla fall jag) att källkritiken är obefintlig.
Friheten är en tratt
I alla tider har det varje månad hörts röster för att den ena eller den andra åsikten eller åsiktsyttringen ska förbjudas, bestraffas.
Just nu från vänster mot det som klumpas ihop under fanan rasister och det som värre är, från höger kring muslimer, “terrorister”, utomeuropeer eller andra i största allmänhet.
Vi ska vara väldigt försiktiga med det. Friheten är en tratt, stramar jag in på ena sidan så stramar jag på alla. Rett som det är har jag förbjudit mig själv. Att förbjuda åsikter och meningar är dessutom helt meningslöst – handlingar och yttringar kan förstås definieras som förbjudna. Åsiktsfrihet råder, handlingsfriheten är mer beskuren. Eller. Jag får säga vad jag vill, men jag får inte slå människor för att de inte tycker som jag.
Just nu är det ganska högt i tak, eller brett i tratten, våra grundlagar gäller och är tack vare sin konstruktion svåra att ändra – och värda att försvara.
Den som tänker sig inskränka tratten bör, med en blick tillbaka på spanska inbördeskriget, andra världskriget, vietnamkriget och andra konflikter komma ihåg att din terrorist kan vara min frihetshjälte, och omvänt. Gestapo kallade min far terrorist, vad han kallade dem ska vi inte skriva. Trattens lag säger att om vi förbjuder den ena så förbjuds också den andra.
Det mesta av det vi är rädda för är redan förbjudet i brottsbalken, t.ex. 18 kap. Om högmålsbrott (som bland annat i 5 paragrafen stadgar “Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.”, eller varför inte 19 kapitlet, Om brott mot rikets säkerhet 12 paragrafen “”Om någon utan regeringens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig, till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).“
Det räcker väl så?