Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral

Brecht-citatet ovan ska tolkas som att först kommer de basala behoven, därefter kommer moralen. När vi slutat vara djur, slutat Fressen och börjat Essen, då har moralen en plats. (Hela texten finns bland annat här: Ballade über die Frage: "Wovon lebt der Mensch"?)

Och den grundläggande moralen delar vi, icke-religiösa, kristna, judar och muslimer. Den har sin källa i Mellanöstern och kom troligen ännu längre öster ifrån.

Hur vi handlar och hur vi tycker om andras handlande bottnar sist och slutligen där, inte i en lagparagraf eller ett ekonomiskt faktum. På detta vilar sedan vårt samhällsbygge, med maktfördelningsprinciper och sociala förmåner.

Så ock i denna så kallade flyktingkris. Frågan om hur många flyktingar som ska tas emot är meningslös så länge vi inte ifrågasätter vår moraliska skyldighet att ta emot flyktingar. Att vi inte skulle ha råd, att det skulle leda till någon form av systemkollaps är nonsens. Att ställa flyktingar mot redan här varande utslagna är också nonsens. Vi fixar det om vi bara vill, eller menar att vi ska.

Jag vet inte vad det är som händer just nu, men det börjar bli alarmerande.

Man ska vara försiktig med att dra historiska paralleller, men man kan reflektera.

Då, på det bruna trettiotalet, svepte en brunsvart våg över stora delar av världen. Runt Balkan, Medelhavet, Centraleuropa, Baltikum. På otäckt många ställen slog det som Arnstad kallar en fascistisk meteoritsvärm ner. Även i Frankrike ser det ut som om det val kriget avbröt hade kunnat gå väldigt fel. Närmast oss geografiskt kom den finska Lapporörelsen. I stort sett ser vi samma länder bruntonas igen.

Men några länder föreföll vaccinerade då. I Norge, Danmark, Sverige och England fick det aldrig riktigt fäste. De uttalade fascistpartierna gjorde det aldrig bra i val. Men man ska inte glömma att de värderingar som gällde allmänt i samhället var annorlunda då än nu, vi skulle nog uppfatta det samhället som ganska konservativt, kyrkligt och avvaktande mot främmande kulturer.

Jag är inte förvånad över att länder som Ungern och andra länder som aldrig gjort upp med sitt förflutna går den väg de går. Men det är oerhört obehagligt att de unkna idéerna ser ut att ha stärkt sitt fäste i länder som borde veta bättre efter att ha sett kriget på nära håll.

I dag ser Spanien och Tyskland ut som de som håller sig renast, medan vi här uppe i norr börjar omges av unkna idéer från en tid som aldrig borde varit. Vi kanske inte gjorde upp med idéer som trots allt delvis delades av stora delar av befolkningen, men vi kanske borde göra upp med dem nu, innan SD, FRP och vad de nu heter blir mainstream på allvar.

Men, vi ska vara medvetna om två saker.

Det ena är att SD, FRP och det vi ser här uppe norr inte bör kallas vare sig fascister eller nazister. Det leder fel på två plan. Dels tilldelar vi dem en “ideologisk verkshöjd” som de med sitt ganska illa genomtänkta och illa formulerade budskap inte har, dels betyder det att vi underskattar vad fascism och nazism faktiskt var (och är).

Tills nu ser vi tack och lov inte mycket av det som är definitionen av den brunbruna ideologin, nämligen:

• Förarkulten, och förarens oövervinnerlighet
• Samhällets återfödande genom blod och eld
• Det finns också en idé om en ras och en kultur som är överlägsen men håller på att urvattnas och som behöver “återställas”

Dagens nordiska höger (den del som det går att rösta på i val, dvs. finns som partier) stämmer bara delvis in på punkt tre. Speciellt om vi accepterar att ras helt kan omdefinieras till ett kulturbegrepp och ser att det håller på att flyttas från en norrön kultur till någonting Europeiskt som är skyddsvärt.

Det går inte med den mest hatiska vilja i världen att påstå att vi har någonting som liknar de övriga två, blodtörstiga, punkterna i våra i dag valbara partier. Jag tror heller inte de skulle få några röster om de gick dit – men det som sker är illa nog.

Man bör inte idag göra jämförelser vare sig med flyktingvågorna före kriget, under kriget eller efter kriget. Ingen av dem liknar egentligen det som vi ser i dag, i mer än att det finns en massa människor som behöver akut hjälp.

Antagligen är det perioden före kriget som liknar mest.

Då kom det människor från stora delar av Europa (Tyskland, Österrike, Tjeckien, Polen, varhelst de bruna fanorna hissades). Dessa var ofta socialister och togs om hand av partiet, i bland var de judar och togs eventuellt inte om hand alls (om de inte tillhörde partiet). Dessa personer förde med sig berättelserna om de tidiga koncentrationslägren och den dagliga terrorn. Många lyssnade och de var med om att skapa en medvetenhet inom delar av befolkningen. De mest berömda var Leo Trotskij, som flydde från en annan terror och fick en tillfällig fristad i Norge, Willy Brandt (som kom till Norge, senare Sverige) och Bruno Kreisky. Vi pratar om intellektuella, politiska personer i första hand.

Krigstiden blandas ibland in i diskussionen. För Nordens del är det ganska oegentligt.

Majoriteten av flyktingarna i Sverige var nog norrmän och där var det så behändigt att Norge hade en regering i exil som tog hand om en hel del av besvären med de nyanlända.

Norsk personal förhörde dem (vadå ID-kontroll), registrerade deras politiska åsikter och kontakter, vad de hade att berätta om livet hemma, delgav svenska myndigheter det som var av intresse och bestämda tillsammans med svenskarna (till stor del) vad som skulle ske med flyktingen i fråga. Trovärdig, farlig, registreras som kommunist, bli skogshuggare, kan användas i kampen, ska arresteras, bör åka hem?

Efterkrigstidens myller av flyktingar och “displaced persons” leder också fel. Det är mer att jämställa med situationen i och kring Syrien i dag, förutom att en stor del av människorna inte alls var flyktingar, de vare deporterade som försökte hitta hem. Andra hade inget hem att resa till eftersom segermakterna flyttade gränserna, ytterligare andra vill inte hem därför att deras grannar hade fördrivit dem, till exempel polska eller ungerska judar. Och allt skedde i ett Europa där det mesta var trasigt.

Hur i all världen denna röra av mänskligt lidande lyckades reda ut sig så pass snabbt är värt ett alldeles eget studium.

Dagens situation är att vi är de rika som sitter i överflöd runt våra köttgrytor. Den korrekta frågan blir då: Kan och vill vi dela med oss, eller har vi Ebenezer Scrooge som ideal?

Det är oerhört irriterande med alla diskussioner där fakta inte spelar någon roll. Att mängden människor som rör sig mot Europa och Norden utgör någon futtig procent av den existerande befolkningen, att det inte finns någon möjlighet till “smugisalimsering” där Islam skulle bli den dominerande religionen och arabiska det dominerande språket, att kriminaliteten skulle samvariera med invandringen. Allt är nys, det är bevisat nys, men det hjälper inte. Istället ska den som hävdar och bevisar fakta kallas för ömsom godhetstyrann, ömsom naiv. Tyvärr används samma typ av faktavridning av de “goda”. Vi måste också se i ögonen att allt inte är guld som kommer.

Och när vi ändå håller på. Det är inte ID-kontrollen som är ett ingrepp i asylrätten. Det är det faktum att ID-kontrollen utförs av en civilperson på ett transportföretag som avvisar dig från transportmedlet så att du aldrig får lägga fram din sak.

Att kontrollera ID på personer som vill komma in i landet i en förvirrad tid är kanske inte fel (det är situationsbestämt). Nyss hade vi passtvång till alla länder utanför Norden.

Alla länder som kräver pass- eller visum kräver att passet ska vara giltigt (och dessutom en viss tid efter ankomst eller planerad avresa, kolla innan du reser vad som gäller i ditt fall).

Det nya är att den som inte visar ID för en busschaufför inte kommer fram till gränsen.

Den här gången är Danmark bättre (om nyhetsrapporteringen stämmer). Det är polis, alltså myndighetspersoner, som kontrollerar ID. Och om du inte har något så kan det ju bero på att du är flykting. Därför är nästa fråga: söker du asyl? Gör du det ska processen starta.

Att en stat vill veta vilka som kommer och går är i och för sig inte ett problem. Det är vem som gör, hur man gör och konsekvensen, som är problemet.

Själv blir jag gärna kallad godhetstyrann och naiv av dem som varken kan sin historia eller har förstått våra gemensamma värderingar – vars rötter finns just i Mellanöstern.

Ett stort problem som kommer tillbaka från trettio- och fyrtiotalet för att förfölja oss är bristen på politiskt ledarskap. Viljan att undvika en konflikt som kan kosta arbetsplatser, kan skapa oro i samhället, kan leda till att man förlorar nästa val. Detta har förpestat det som kallar sig politik, gärna med arbetarrörelseförtecken, sedan konflikten uppstod.

“What if”-historia är ointressant, men det är lätt att konstatera att Nordens socialister var oerhört besvikna på österrikarna när de inte kunde stå emot den klerikala fascismen i Österrike. Willy Brandt beskriver de tyska socialdemokraternas felsteg när de inte organiserade de arbetslösa, när de inte organiserade sina egna stormtrupper tillräckligt bra och i tid. När de röstade med Hitler i riksdagen, med resultatet att partiet blev förbjudet och nazisterna tog över första maj.

Det var inte ett tyskt fenomen. När ockupationen av Norge var ett faktum var det delar av det politiska etablissemanget, inklusive arbetarrörelsen, som satte sig i förhandlingar med tyskarna för att försöka skaffa sig själv makt, partiet makt, arbetarklassen makt, eller bara upprätthålla ordningen.

Nu sker det samma igen.

För att inte utsätta samhället för stress, för att inte förlora i opinionsmätningarna (den nya valdagen) så lägger man sig platt för någon form av upplevd allmän vilja – istället för att organisera, sprida kunskap och rätt och slätt stå på sig och sitt.

På trettiotalet var det ett tvåfrontskrig – mot kommunister och fascister, som båda bekämpade den mer demokratiska socialismen. Då valde man att gå kapitalets väg och skydda arbetsplatserna och lugnet, med börskrascher i färskt minne.

Nu väljer man att, utan något sådant minne, att gå samma väg. Det är helt obegripligt.

I en tråd på Facebook påpekade kusin Ole om att hans far, min farbror, så när fick sätta livet till för att vinna det vi i dag tar för givet. Det samma gäller för min far, som offrade sin fysiska och mentala hälsa, och troligen en karriär, i kampen för det goda, och deras mellanbror, och deras far, röde Rudolf (vår farfar), som avslutade kriget i tysk fångenskap. Eller för all del farfars 6 bröder. Av tio män i den omedelbara familjen satt sju i tysk fångenskap kortare eller längre tid, och en (far) var konstant i febril aktivitet på båda sidor om gränsen.

Så var det för en politisk elit.

Men många i samma rörelse och samma tradition sviktade – och det ser ut som om sveket är det nya idealet. Vi har inga principer, vi driver för opinionsmätningarnas vind.

Det gäller bland annat att förstå att begreppet svensk, norsk, europé i bästa fall är irrelevant i sammanhanget. Det handlar om rörligt mål. Det som var utländskt i går är svenskt i dag, och omvänt.

På en trivial nivå, kåldomar, kaffe, thé, Kungahuset, förbränningsmotorn och alfabetet är alla invandrare. På en annan nivå kan man citera Essaias Tegnér:

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott Barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,
och sången stämd och lifvet menskligt njutet,
och hvad Gustaviskt var blef derför äfven Svenskt. 

Och ja, jag vet att det finns många sätt att tolka denna högstämda dikt. Men jag väljer tolkningen att allt vi har och allt vi är skapas i samklang med vår omvärld.

Och därför måste vi/jag finna en organisation och en organisationsform där vi kan arbeta för de värden vi tror på och förvalta det arv vi faktiskt har, inte det arv vi påstås ha.

Och därför måste jag sluta med Michael Jackson.